Camilla Louise Pedersen - USA 2011/12

Alldeles för ofta tänker jag på USA, och på min framtid som faktiskt är ett enda stort äventyr. Det kan bli precis hur som helst, och det är det som är så fantastiskt. Jag pausar mitt liv här hemma och får en chans att starta ett nytt liv, i en helt ny värld. Med möjligheten att faktiskt bestämma hur det hela ska bli. Men det är samtidigt det som är lite skrämmande. Jag tänker inte säga att jag inte är rädd eller nervös, för det är jag verkligen. Jag ska flytta till helt främmande människor och lämna allt som är mitt liv och min trygghet bakom mig, på en annan kontinent.

I början funderade jag på om det verkligen var värt att gå ett helt år extra i skolan och förlora min underbara klass, som tar studenten när jag kommer hem igen. Men under det året kommer jag skapa ett helt nytt liv, och det finns inget jag inte skulle offra för det. När jag kommer hem igen har jag visserligen ett år kvar av gymnasiet, men samtidigt har jag förhoppningsvis fått helt otroliga minnen, ett nytt hem, en ny familj och vänner för livet. Och livet jag lever nu, kommer att finnas kvar när jag kommer tillbaks. Alla fina människor, platser, och jag hinner till och med hem till min klass studentfirande. Det gäller helt enkelt att ta vara på varenda sekund av mitt nya liv, för helt plötsligt är det över. Jag minns när jag läste alla bloggar om visumansökningar och dagarna i New York, förra året. Nu är alla bloggar avslutade, och vi går igenom precis samma förberedelser. Det är så overkligt att det är vi som åker om bara några veckor!

Jag får chansen att starta om från början, att faktiskt skapa ett helt nytt liv. Allt är upp till mig, och jag tänker inte ångra en sekund eller ett enda val. Jag kommer få uppleva så många fantastiska platser - New York City NY, Houston TX, Orlando FL och såklart hela Louisiana. Jag kommer ha hemlängtan så att det gör ont, men jag är rädd att det kommer göra ännu mer ont att lämna ett helt liv bakom mig när året är över. Jag vet att mitt liv i Sverige alltid kommer finnas kvar, men livet i USA kommer jag aldrig kunna uppleva på samma sätt igen. Så därför ska jag försöka att verkligen göra det bästa utav det. Klarar jag det här så klarar jag allt, jag har nog inte insett hur modig jag faktiskt är. Och jag är så himla tacksam för allt stöd jag har, för annars vet jag inte om jag hade klarat det här. Jag har en underbar familj, de finaste vännerna i världen och såklart alla fina Explorius-utbytesstudenter som förstår precis hur det känns. Och trots alla mina tankar om U.S.A. så känns det fortfarande så himla långt borta. Trots att det bara är 24 dagar kvar. Inte ens en månad tills det största äventyret i mitt liv börjar.